Foto: Lisa Kejonen
“Jag vet inte vad det är jag gillar mest, förmodligen är det att jobba med händerna. Jag märker själv när jag graverar att jag kan ägna en hel dag åt att sitta i samma soffa. Det kan lätt rinna iväg 12 timmar utan att jag ens lämnar rummet. Som slöjdare kan man lägga flera timmar på att gömma små fel som andra aldrig ens ser.
Jag tror att en påläst person kan se på mina grejer varifrån jag är. Men det är inte som förr när slöjden kunde visa exakt vilken älvdal man kom ifrån, de gränserna har suddats ut så det sjunger om det. Inspirationen är mer lättåtkomlig nuförtiden. Fortfarande är det materialen och formen som är de absolut viktigaste delarna. Jag tror att det som gör duodjin vacker är att man hela tiden gör det så smäckert som möjligt. Det är av rent praktiska skäl, för att man skulle flytta med grejerna i en rajd och då funkar det inte att göra en svepask som väger två kilo. Även om vi inte använder slöjden på samma sätt något mer så kommer det alltid att handla om att göra bruksgrejer. Att det sen finns en jättestor kundkrets som vill ha fina saker i hemmet, det är bra för slöjden. Att det är förankrat i en lång historia ger det en extra touch som jag inte vet hur man ska förklara.
Sen är en vril till exempel en så extremt sparsmakad resurs. Man kan gå ett helt liv utan att hitta ett bra material. Jag vet inte om alla tackar för materialet, men jag gör det. Eller tackar och tackar, jag tar det lugnt. Jag sätter mig ner, vilar. Man kan inte bara springa in i skogen och såga ner. Man tar det på ett vördnadsfullt sätt, det känns viktigt.”
Foto: Lisa Kejonen
Duodji jag gillar: Giisá / Kisa
En giisá är ett förvaringsföremål för värdesaker. Det finns allt från större modeler till små, små skrin. Förr hade man pengar, silver och smycken i den. Jag gillar att den är ett bruksföremål som finns överallt på jorden, alla kan hitta en användning för den. Samtidigt är den en duodjiklassiker.
Praktiskt är det kul för det är ett stort projekt att göra den och så många moment som kan gå fel.